Klicka för att komma till startsidan! Klicka för att läsa mer om våra klubbar i Sverige Klicka för att läsa mer om våra olika martial art-stilar Klicka för att läsa om den bakomliggande historiken Klicka för att läsa om den koreanska kulturen förknippad med martial art och Moodowon Klicka för att ta del av några nyttiga länkar Klicka för att se hur du kan kontakta oss Klicka för att se vårt bildarkiv
 

Koreas äldsta historia

Enligt traditionen var det år 2333 f.Kr. som Tan`gun kom till jorden och grundlade Choson. Detta äldsta koreanska kungarike skall ha legat i området kring den nuvarande huvudstaden I Nordkorea: Pyong-yang.
Koreanerna betraktar Tan`gun som sin mytiske förfader. Tan`gun-dagen, den tredje oktober, firas alltjämt som nationell festdag, och i många koreanska almanackor står det två årtal, t.ex. 1984 – 4317 ( 1984 + 2333 = 4317).
Historikerna är naturligtvis av annan åsikt, även om det kanske finns en kärna av sanning i den gamla sägnen om det koreanska folkets stamfader Tan`gun.
De äldsta spåren av människor går tiotusentals år tillbaks i tiden. – Fynd från yngre stenåldern tyder emellertid på att det är dessa invandrare, som är förfäder till nutidens koreaner.
Fynd av keramik med kammönster och det koreanska språkets likhet med bl.a. turkiska och japanska ses som ett bevis för att det är folk från Altai-bergen som genom århundraden trängt fram över de oändliga stepperna i Manchuriet för att till sist bosätta sig på den koreanska halvön. En del fortsatte till Japan.
Befolkningen var uppdelad i klaner ( storfamiljer), som ägde jorden gemensamt. Det var förbjudet att gifta sig med medlemmar inom den egna klanen, ett bruk som hållit sig ända in i nutiden.

Det gamla Choson

Längst norrut bildades omkr år 400 f.Kr. den första sammanslutningen av stammar. Deras rike kallades Choson, ett kinesiskt ord, som betyder ” Morgonstillhetens land”.
1800 år senare skulle samma namn användas om Yi-dynastins rike. ” Gamla Choson” sträckte sig från Taedong-floden i nuvarande Nordkorea och upp till Liao-floden i Manchuriet( Kina). Det gick under år 190 f.Kr., då en grupp kinesiska flyktingar tillskansade sig makten. Innan ” Gamla Choson” bildades hade stammarna levt i fred för det mäktiga grannlandet Kina.
Det är under Choson-tiden som Koreas historia blir oupplösligt knuten till Kinas, ett förhållande som skulle vara genom de påföljande 2000 åren, och som skulle få en ovärderlig betydelse för den koreanska kulturen.

DE TRE KUNGARIKENA

Perioden från tiden omkring Kristi födelse och fram till år 668 e.Kr. kallas i Korea för ” De tre kungarikenas tid”

Koguryo mot norr
Paekche mot sydväst
Silla mot sydost.

På grund av det starka kinesiska inflytandet var deras självstyre och utsträckning till en början ganska begränsade. Då koreanerna inte själva hade något skriftspråk – det kom först på 1400-talet – lärde sig de unga männen inom aristokratin att tala och skriva kinesiska, som spelade samma roll som latinet gjorde i Europa genom århundraden.
År 220 e. Kr. störtades den kinesiska Han-dynastin. Det kom att innebära ett försvagat Kina till glädje för de tre kungarikena, som under de nästföljande 400 åren kunde utveckla sig någorlunda fritt. Den inbördes avundsjukan och rädslan att grannen skulle bliva för mäktig betydde att en viss maktbalans hela tiden upprätthölls mellan dem.
Det var isynnerhet de fruktbara gränsområdena kring Han-floden som striden stod om. Blev ett rike under någon period alltför starkt och aggressivt, slöt de två andra genast förbund med varandra. På följande sidor beskrives kortfattat de tre rikena, som ofta – även om det naturligtvis är en grov förenkling – omtalas som
Den krigiska Koguryo rike
Den förfinade Paekche rike
Den dynamiska Silla rike

Det krigiska Koguryo rike ( 37 f.Kr. – 668 e.Kr. )

Kogoryo grundades enligt traditionen år 37 f.Kr. och täckte i stort sett samma område som det ” Gamla Choson”. Då det stod på höjden av sin makt omkr år 475 e.Kr. sträckte det sig från Han-floden ( vid Seoul ) i söder till långt in i Manchuriet i norr i Kina.
Några år dessförinnan – år 427 e.Kr. – hade Pyongyang gjorts till huvudstad, som det är än idag i Nordkorea.
Det äldsta Korguryo låg i ett bergigt område kring Yalu-floden. Klimatet var bistert och det var brist på mark för jordbruk. Det innebar att födan fick införskaffas på annat sätt. I stället för att göra detta genom handel drog männen ut på plundringståg bland grannstammarna, och de blev kända som orädda och hårdföra krigare.
Plundringarna fortsatte som erövringar, och Koguryo blev det första av de tre rikena som utvecklades till ett kungadöme. Detta skedde omkr år 100 e.Kr.
Som det nordligaste av de tre var det naturligt att det blev Koguryo som först kom under inflytande av kinesisk kultur. År 372 e.Kr. infördes buddhismen, som snabbt vann insteg, och samtidigt öppnades en skola för kinesiska språket och konfuciansk lärdom.
Efter kinesisk förebild fick de koreanska kungarna en titel efter sin död, och det är under dessa namn som de är kända i historien. Ett typiskt exempel är teteln Taejo som blev given en av de första kungarna i Koguryo. Ordet kommer av det kinesiska ” Tai-tsu” som betyder ” store förfader”. Samma hederstitel fick den förste under Yi-dynastin ( 1392-1910).
Utanför slagfältet levde Koguryo överklass ett liv i lyx, medan tusentals slavar utförde det hårda arbetet. Kungar och stormän begravdes i väldiga jordhööar eller stenpyramider. På gravkamrarnas väggar kan man än idag se målningar som bl.a. skildrar krigarnas och jägarnas liv.

Det förfinade Paekche rike ( 18 f.Kr. – 660 e. Kr. )

Söder om Koguryo låg Paekche. Man tror att en stam med det namnet kommit från de krigshärjade områdena norröver för att slå sig ned i det sydvästliga hörnet av den koreanska halvön.
Omkr år 250 e.Kr. hade Paekche-stammen vunnit herraväldet över de kringboende folken, och landet framstod som ett egentligt kungarlke. Drygt 100 år senare utvidgade det sitt område till norr om Han-floden och besegrade även Koguryos armè vid Pyongyang.
Buddhismen infördes från Kina år 384 e.Kr. , 12 år efter Koguryo, och fick snabbt stor framgång.
Paekche hade på det hela taget nära kontakt med Kina, och kinesiska lärde och kinesiska konstnärer blev ofta inbjudna på besök.
Korea har alltid betraktats som den bro över vilken kinesisk kultur och buddhism kom till Japan. Sålunda skickade en Paekche-kung omkr år 530 e. Kr. flera grupper av lärde i buddhism, konfucianism, astronomi,läkekonst, musik och spådomskonst till det japanska hovet.
Ett av Japans äldsta och vackraste tempel är byggt av koreaner och en buddhistmunk från Paekche äras än idag som den japanska läkekonstens fader.

Gamla Silla rike ( 57 f.Kr. – 668 e.Kr. )

Omkr mitten av 300-talet e.Kr. – fastän nyare utgrävningar tycks visa att det kanske skedde 100 år tidigare – grundlade Saro-stammen i det sydöstliga hörnet av den koreanska halvön kungarlket Silla runt den stad som idag heter Kyonggju.
Dessförinnan hade titeln som stamledare skiftat mellan de tre klanerna Pak, Sok och Kim. Men år 356 e.Kr. och 500 år framåt förblev kungatiteln ärftlig inom Kim-klanen. Landets avsides belägenhet innebar att det under de första århundradena politiskt och kulturellt utvecklades långsammare än Koguryo och Baekche.
Men från mitten av 500-talet växte Sillas makt stadigt och säkert. Först erövrades områdena kring den viktiga Han-floden och år 562 e.Kr. även Kaya-riket i söder av den koreanska halvön.
Enligt landets egen tradition hade emellertid Silla grundlagts redan år 57 f.Kr. och det skulle ha tillgått sålunda:
” Den sydöstliga delen av halvön var delad mellan sex klaner, och en gång samlades de sex klanhövdingarna för att diskutera gemensamma frågor. De kom överens om ett, om de sex områdena slogs ihop till ett rike under en gemensam kung, skulle de lättare kunna försvara sig mot kringboende fiender. Klanhövdingaran besteg därpå ett högt berg. Här offrade de till godarna och bad att en kung skulle sändas till dem.
Plötsligt kom det en kraftig blixt och en regnbåge syntes på himlen. Den slutade vid en källa nere i dalen, och på samma ställe såg de en vit häst, som knäböjde framför något som låg på marken. – De öppnade denna – och fann en liten pojke, vars vackra ansikte sken som solen. Hela folket jublade av glädje, och eftersom pojken hade hittats i en pumpa, som på traktens språk hette pak-aji (pagaji), så gav man honom namn Pak ( Park)” När pojken blev 13 år – enligt traditionen år 57 f.Kr. – utropades han till kung med titeln ” strålande härskare” ( Hyokkose ). Det nya riket kallades Sorabol eller Sobol. Det betyder egentligen ” huvudstad” och är troligen det ord som idag blivit ” Seoul” namnet på Koreas huvudstad. Park är idag ett av de tre vanligaste familjenamnen.

Hwarang – Blomsterungdom

Hwarang, d.v.s. ” blomsterungdom” är ett ord, som är förbundet med mycken mystik och romantik. På 500-talet samlades i Silla grupper av unga till fysisk träning. Man lade stor vikt vid disciplin, religion ( buddihism) och fosterlandskärlek.
År 576 e. Kr. samlades grupperna i enstor organisation, och kungen utsåg en ledare. Samtidigt utarbetade en buddhist-munk de fem bud som en Hwarang obetingat måste hålla. Dessa sade att man
1. skulle vara trogen mot sin kung
2. skulle hedra sina föräldrar
3. skulle vara trofast mot sina vänner
4. inte fick fly i strid
5. inte fick döda utan orsak.
Tack vare Hwarang-skolan utbildades en elitkår av unga män, som efter tio års träning kunde sättas in i statens tjänst, antingen som ämbetsmän eller som officerare. De unga deltog både i vanlig skolundervisning och i praktisk träning: fäktning, bågskytte, spjut- och stenkastning och ridning. Däremellan begav sig ungdomarna ut till heliga berg, där de deltog i rituella danser och sånger.
Över hela Korea finns idag sportklubbar och ungdomsorganisationer som bär Hwarang-namnet.
Den mest berömda av alla Hwarang är general Kim Yu-Shin, som med sina armèer besegrade Koguryo och Baekche omkr år 660 e. Kr. Det finns talrika historier om honom, men den mest kända är utan tvivel den om hans hopplösa kärlek till den vackra kisaengen( sällskapstjej) Chongwan. Varje barn i Korea känner till och älskar denna sorgliga berättelse:
” Som ung man träffade Kim Yu-Shin ofta samman med sina vänner på huvudstadens vinstugor. En dag mötte han den vidunderligt vackra kisaengen Chongwan.
Han blev djupt förälskad i henne och under den följande tiden tillbragte de unga tu många timmar i varandras sällskap. Men nu ingrep Kim Yu-Shins mor. Hon sade till honom att, om han gifte sig med denna flicka, skulle han ödelägga sina möjligheter att tjäna sitt land och därmed göra sin familj heder. Han skulle nämligen aldrig nå de högsta posterna i riket, om han var gift med en kisaeng. Modern talade vänligt till honom, och eftersom han var en lydig son, lovade han henne att han aldrig mera skulle träffa Chongwan.
Kim Yu-Shin blev nu Hwarang-krigare, och han kastade sig med stor iver över studierna och militärträning i hopp om att han på det sättet skulle glömma sin längtan efter Chongwan.
En vacker vårdag några månader senare var han ute och festade tillsammans med sina vänner. De hade slagit sig ner vid en flodstrand för att fira den ljusa årstidens ankomst. Det blev kväll och månen stod högt på himlen, innan den unge mannen lämnade det glada sällskapet, ganska så beskänkt av för mycket vin.
Med visst besvär kom han upp på sin älskade vita häst och började rida hemåt. Han var rejält trött efter den långa dagen och satt och halvsov, medan han lät hästen hitta vägen själv genom stadens smala, mörka gator.
Så småningom stannade den, och Kim Yu-Shin som trode han var hemma klev av. Först nu upptäckte han att den trofasta hästen av gammal vana fört honom till Chongwans hus! Överraskad och förskräckt försökte han få hästen att vända om. Men djuret, som också kunde tänka sig att få lite vila, kände att det äntligen var hemma och förblev stående. Den unge Hwarang-krigaren blev utom sig av raseri och ropade i fyllan och villan: ” Det är ditt fel att jag har svikit löftet jag gav min mor!” Därpå drog han sitt svärd, och med ett enda hugg klöv han hästens huvud. Utan att se sig om gick han därpå hemåt.
Inne i huset hade Chongwan hört larmet utifrån gatan. Hon skyndade snabbt ut till porten, men hann bara med tårar i ögonen se sin älskade försvinna i nattdimman.
Vid åsynen av den döda hästen, som hon visste att Kim Yu-Shin tyckte mycket om, fattade hon i ett nu vad som skett och förkrossad sjönk hon till marken.
Intill detta ögonblick hade hon levt i hoppet om att han en gång skulle vända tillbaka till henne.
Nu blev hon klar över att denna dröm aldrig skulle gå i uppfyllelse”.
Berättelsen förtäljer att Chongwan lät klippa sitt långa hår och därefter blev nunna i ett buddihistkloster för resten av sitt liv. Efter hennes död byggde hennes vänner ett tempel till hennes ära. Det kallades Chongwan-sa ( sa= tempel), och ruinerna av det kan fortfarande ses utanför Kyongju( Sillas huvudstad ). Kim Yu-Shin gifte sig först då han var 40 år. Hans hustru var dotter till hans ungdomsvän kung Muyol, som själv var gift med Kims syster.

FÖRENADE SILLA ( 668 e.Kr. – 935 e.Kr. )

Genom erövringen av landet omkring Han-floden hade Silla drivit in en kil mellan Koguryo och Paekche, som därför slöt förbund mot landet i sydost. – Således blev maktbalansen upprätthållen, och de tre rikena skulle rimligtvis ha existerat i ännu många år, om inte en främmande stormakt – naturligtvis Kina – hade ingripit och styrt skeendet.
Efter flera århundradens splittring var Kina inemot 500-talets slut åter enat, och det dröjde inte länge förrän en jättestor kinesisk här- det talades om 1,3 milj. Man – riktade ett fruktansvärt angrepp mot Koguryo.
Men Koguryos armè var förberedd, och dess krigare bekräftade ännu en gång att besegra kineserna i några blodiga slag. Det berättades att från ett av slagen undslapp bara 2.700 man av en kinesisk här på 300.000.
Nederlagen fick till följd att en ny dynasti kom till makten i Kina. Omkr år 650 e.Kr. blev Koguryo åter angripet- men ännu en gång utan framgång.
Det stod nu klart för kejsaren att den enda möjligheten till seger låg i ett angrepp söderifrån.
Förhandlingar inleddes med Silla, som å sin sida själv såg en möjlighet att vinna herraväldet över hela den koreanska halvön.
Sillas kung Muyol, en duglig statsman, fick god hjälp av sin svåger general Kim Yu-Shin. Deras plan gick ut på att först angripa det svaga Paekche, som var plågat av inre stridigheter. – År 660 e.Kr. angrep en armè under Kim Yu-Shin österifrån, medan en kinesisk här gick iland vid Kum-flodens mynning. Huvudstaden Puyo erövrades, och kungen, hans familj och hundratals av hans ämbetsmän fördes som fångar till Kina. Kineserna tillsatte en guvernör att styra landet. Ingen tvivlade på att Silla bara var en bricka i spelet.
Nu var turen kommer till Koguryo. Det avgörande angreppet sattes in år 667 e.Kr. Trots tappert motstånd var situationen hopplös för Koguryo, som plågades av hovintriger och maktkamp mellan de mäktigaste familjerna.
Efter en slutlig kapitulation år 668 e.Kr. fördes kungen och mer än 200.000 personer till Kina, och – liksom i Paekche – blev en kinesisk militärguvernör tillsatt. Året efter Paekches fall år 660 dog Sillas kung Muyol, och han efterföljdes av sin son kung Munmu( 661-681), den mest betydelsefulle regenten i Sillas historia. Redan i början av 660-talet hade det första upproret mot det kinesiska överstyret brutit ut. Kung Munmu, som var på det klara med att det bara var en tidsfråga innan Kina skulle försöka krossa Silla, gjorde inget för att stödja kineserna.
Tvärtemot, han uppmuntrade upprorsledarna, och då en kinesisk straffexpedition sändes ut, kom det till öppen strid med Sillas här som vann en överväldigande seger. Under de följande åren drevs kineserna ut från sina befästningar, och i mitten på 670-talet hade Silla vunnit herrväldet över den koreanska halvön upp till Taedong-floden. Kineserna orkade inte föra en utdragen och uppslitande kamp mot detta genstridiga folk, men problemmet var: Hur skulle man kunna sluta fred utan att kejsaren ” tappade ansiktet”?
Först efter mer än 50 år sega diskussioner, som måste föras utan att någon kände sig förd bakom ljuset eller trampad på tårna, samt som sitt överhuvud, lyckades man år 735 e.Kr. att bli eniga om en traktat, i vilken Kina erkände Sillas herrvälde över halvön. Sillas kung uppträdde klokt och storsint efter segern. Medlemmar ur Koguryos och Paekches ledande klaner fick höga ämbetsposter, och det är Sillas förtjänst att ha skapat den koreanska nationalkänslan, så att de många stammarna på halvön kände sig som ett folk. Det skulle 200 år senare bli Koryos uppgift att fastlägga de geografiska gränserna för det som vi idag menar med Korea genom att onlemma områdena norrut upp till floderna Yalu och Tumen.
Både politiskt, kulturellt och ekonomiskt var tiden omkr år 750 e.Kr. en strålande höjdpunkt i Sillas 1.000-åriga historia. – Efter kinesisk förebild byggde man upp en byråkratisk stat med kungliga regeringskontor. Men den blev aldrig så effektiv som förebilden. Skulden låg hos det urgamla rangsystemet, som inte gick att få bukt med. I Silla var det således – i motsats till i Kina- bestämt på förhand hur hög ställning man kunde uppnå. Över alla fanns den kungliga Kim-klanen följd av Pak-klanen, ur vilken kungarna vanligtvis hämtade sina drottningar.

Förenade Sillas fall

Efter storhetstiden omkr år 750 gick det stadigt utför med Silla.
Det var många orsaker: maktkampen inom den kungliga Kim-klanen, godsägarnas växande makt, deras skatteutplundring och grova behandling av bönderna, som resulterade i blodiga upplopp och missbelåtenhet med det rangordnade klassystemet.
Omkr år 900 erövrade en upprorsgeneral ett område, som han kallade ” Nya Paekche”, och en annan upprättade ” Nya Koguryo” uppe mot norr.
Just som det såg ut som om halvön åter skulle splittras i tre stridande stater, så framträdde i ” Nya Koguryo” en personlighet av ett sällsynt format. Hans namn var Wanggon.

Ett tusenårigt rikes undergång

Wanggon, som var son till en köpman, hade anslutit sig till upprorsgeneralen i norr. År 918 grep han emellertid själv makten och grundade Koryo-dynastin med Kaesong som huvudstad. År 935 gick han mot ” Nya Paekche”, som övervanns, och under tiden skedde något förbluffande.
Kung Kyongsun i Silla hade tagit konsekvenserna av den allvarliga situationen. Omgiven av fiender på alla sidor och plågad av unre oro kallade han sina högsta ämbetsmän till ett möte, där han sa till dem: ” Silla är utan hopp, eftersom vi har förlorat vår forna styrka. Det skulle vara outhärdligt för oss att se tusentals goda människor mista sitt liv för att rädda vårt land från en ännu större katastrof.”
Och så blev det. Trots våldsamt motstånd från bl. a. kronprinsen, som förgäves sökte starta en motståndskamp tillsammans med gamla Hwarang-vänner, mottog Wanggon det överraskande erbjudandet om kapitulation. Det är dessvärre alltför sällsynt, att vi ser exempel i historien på att ett lands härskare ser sanningen i ögonen – och handlar därefter! Men timglaset hade runnit ut för Silla. Efter nästan 1,000 år av ärorik historia led det en stilla och lugn död.
Året därpå drog Kyongsun med ett 15 km långt följe upp till Kaesong, där han blev emottagen av Wanggon. Här levde han sedan fredligt under många år. Han blev gift med en av Wanggons döttrar och fick sig dessutom tilldelat landets förnämsta ämbete.
Wanggon är känd i historien under namnet kung Taejo D.v.s. ” store förfader”, en hederstitel han fick efter sin död.
Han kallade sitt rlke Koryo, en förkortning av Koguryo, det namn som idag har blivit Korea.
Det var under Koryo-dynastin som Koreas gränser mot norr, Yalu- och tumenfloderna, blev fastlagda för de nästföljande många hundra åren.

Koryo Dinastin ( 935 – 1392 )

Buddhismens storhetstid

I stället för att ta hämnd på sina tidigare fiender uppträdde kung Taejo vänligt och ädelmodigt. Han lät Sillas kung och överklass få del av de högsta positionerna i landet. Kung taejo var ivrig buddhist och skänkte stora summor till klostren, men samtidigt satte han gränser för deras tillväxt. Efterhand hade buddhismen inte bara blivit den enskildes tillflykt i hopp om frälsning. Den var också betraktad som landets beskydd, och därför fick buddhisterna större och större politiskt inflytande. Eftersom munkarna var befriade från skatt och militärtjänst, drog naturligtvis klostren till sig många, som annars inte var särskillt religiösa. Konfucianismen, som kommit till Korea under de ter kungarikenas tid, hade också stor framgång och var till en början inte i konflikt med buddhismen.
Koryo upplevde sin storhetstid under andra halvan av det elfte århundradet. Men under större delen av 1100-talet var landet präglat av inre stridigheter. Militären kände sig dåligt behandlad av de civila ämbetsmännen, och år 1170 tog en grupp officerare makten. Under många år därefter var kungarna härskare bara till namnet.
På 1200-talet inträffade emellertid en katastrof, som skulle drabba inte bara Koryo, men också det mesta av Asien och delar av Europa – Mongolstormen!

Mongolstormen

Under ledning av hövdingen Temudjin ( ca. 1167-1227) också känd som Djingis Khan, samlades i slutet av 1100-talet de nomadstammar, som strövade omkring på de mongoliska stepperna. Inom loppet av förbluffande få år lyckades detta folk, som knappast räknade mer än 2 och halv milj. Människor, att med en ryttarhär på 250,000 man erövra det största rike som världen har sett. Som en gränshoppssvärm slog mongolerna ner i Kina och Manchuriet, och de fortsatte ut på den koreanska halvön. Det första egentliga angreppet på Koryo kom först år 12312. Kaesong ( huvudstad) erövrades, men efter att ha mottagit stora gåvor, bl.a. 10.000 uttrar och 500 vackra jungfrur, drog momgolerna sig åter tillbaka. Likväl beslutade sig Koryos militärdiktator att år 1232 flytta hela huvudstaden, i allt 500.000 personer, inklusive den kungliga familjen, över till ön Kanghwa utanför Han-flodens mynning.
Året därpå vände mongolerna tillbaka. Men även om det vid långvatten bara är ett mycket smalt sund mellan Kanghwa och fastlandet,, så var det tillräckligt för att de vattenskyende mongoliska ryttarna inte skulle försöka att komma över. I gengäld plundrade de med stor grundlighet fastlandet under de påföljande tjugofem åren. Hundratusentals människor misshandlades och mördades, och städer blev nedbrända till grunden. Det gick bl.a. hårt ut över Sillas gamla huvudstad Kyongju. I gengäld skapades en ny kulturskatt:

Tripitaka Koreana

Redan under det elfte århundradet hade man skurit tusentals träblock för att trycka de tre heliga buddhistiska skrifterna Vinaya ( Munkregler), Sutra ( lärobok) och Abhidarma( kommentarer till Sutra), också kallade ” de ter korgarna” eller Tripitaka. De flesta av dessa tryck hade dock bränts av mongolerna.
Hovet på Kanghwa beslöt därför att en ny uppsättning skulle framställas. Den fantastiska uppgiften utfördes i hopp om att Buddha, rörd av denna fromma gärning, skulle skydda landet mot mongolerna.
Först lades stora trästycken av björk i saltvatten i tre år. Saltet, som trängde in i trädet, skulle förhindra att detta blev angripet av maskar och skadedjur. Därpå skars blocken till, kokades och lades att torka i skuggan. Omsider kunde man skära skrivtecknen. Det kunde vara 600 kinesiska tecken på varje sida. Till sist täcktes trädet med ett tunt lager fernissa, och ett metallbeslag sattes i varje hörn.
Efter sexton års arbete var de 81.258 träblocken färdiga. På den nionde månadens tjugofemte dag kunde kungen och hovet äntligen samlas till en högtidig ceremoni för att fira verkets fullbordan.
Det mest otoliga med tripitaka är nästan att samtliga träblock existerar den dag som idag är. Det är inte bara den äldsta kompletta, men också den bästa samligen av buddhistiska skrifter på kinesiska. År 1448 flyttades de oersättliga tavlorna till en nyuppförd byggnad vid templet Haein-sa, där de alltjämt kan beses. Att de icke för längesedan multnat sönder eller brunnit upp tillskriver munkarna naturligtvis Buddhas gudomliga ingripande.
De geniala arkitekter, som på sin tid ritade huset, bör dock ha sin del av äran.De sörjde nämligen för att det året runt var en lämplig temperatur och luftfuktighet i rummet. Det uppnådde de genom att göra fönstren på västsidan små upptill och stora nedtill, medan det var omvänt på östsidan. På det sättet tog man hänsyn till årstidernas växlande vindförhållanden, och man erhöll en naturlig air-condition.
För några år sedan påbörjades en ny byggnad med alla moderna tekniska finesser. Här skulle träblocken kunna bevaras på ett mera skyddat sätt, menade man. Det blev emellertid ingen succè, och Tripitaka står alltjämt i den byggnad, där blocken nu stått i mer än 500 år!

Boktryckarkonstens uppfinnande

Böcker tryckta med lösa metalltyper trycktes i Korea på 1230-talet!
Denna upplysning väcker säkert häpnad hos det flesta europeer, som har lärt sig att boktyrckarkonsten uppfanns av Gutenberg på mitten av 1400-talet. Den är inte desto mindre sann! Det bevisar samtida skriftliga källor. Det är till och med mycket troligt att uppfinnigen gjordes redan på 1100-talet. Försök att använda lösa skrivteckentyper skedde ganska säkert först i kina – men utan succé. Materialet man använde, bränd lera, var nämligen inte tillräckligt bra. Först när Koreanerna började att gjuta tecken i brons, blev metoden effektiv.

En av de viktigaste orsakerna till, att det blev Koryo som boktryckarkonsten utvecklades, var det kungliga biblioteket med tiotusentals böker brann ner under ett uppror 1126. Det uppstod därmed ett behov av nya och bättre metoder för att framställa böcker, efter som det tog lång tid att framställa böcker, eftersom det tog lång tid att skära ut träblock. Och Koryo var redan då känt för sina framstående bronsgjutare.

Inget av dessa gamla tryck existerar längre. Det äldsta kända är från 1377 och befinner sig i Pris. En fransk diplomat i Seoul tog med det hem för hundra år sedan.

Ett nytt stort framsteg skedde år 1403, när Yi-dynastins andre kung befallde att de skulle gjuta 100.000 skrivtecken, som skulle användas till tryckning av konfucianska skrifter. Denna begivenhet ägde alltså rum femtio år före Gutenberg, och åtskilliga exemplar är alltjämt bevarade. Att man var tvungen att gjuta så många typer berodde på att kinesiska inte skrivs med bokstäver utan med många tusen olika tecken.

Celadon

Koreanska konstnärer har genom tiderna skapat många praktfulla konstverk, men framhävd över de andra och berömda och beundrad över hela världen står den av keramik, som går under namnet: grön celadon.

Så berömd var Koryos celadon i samtiden att till och med kineserna, som betraktades som världens bästa keramiker, lovprisade den. En kinesisk författare skrev ”De åtta mest värdefulla tingen i världen är: 1. Akademins böcker, 2. Palatsets vin, 3. Te från Chienchou… och 8. Koryos ”hemliga färg” (d.v.s. celadon-glasyren)!

Det var den eftertrackade jade-färgen som man försökte efter likna. Och liksom hos jagde gick färgskalan helt från den blekaste gråaktiga över alla nyanser av grönt till oliv, ja ända till brunaktig. Det påstås att kännare är i stånd att skärskilja mellan mer än sextio nyanser av grönt!

Hemligheten låg i glasyrens kemiska sammansättning, hettan i ugnen och mängden av luft under bränningen. Så vansklig var denna process att styra, att bara 10% av produktionen fick beundrande ljusgröna färgen mot turkos, den som kallades ”isfågel” eller ”blå himmel efter regn”. En annan, som likså var populär var den ganska mörka, som beskrevs som ”havsvatten, som träffas av regneller blåst”.

Den första celadon – frän omkring år 1.00 och drygt 125 år framåt – lade vikt vid formen och färgen. Men omkring år 1150 utvecklades koreanerna en speciell dekorationsteknik, som var mycket lik den som användes när lackarbeten skulle dekoreras med pärlemor. Keramiken skar med sin bambukniv ett tjockt motiv i den läderhårda leran. Därefter fyllde han en tjock vit pasta av lera ”slip” i de utskurna skårorna och fördjupningarna. Ytan polerades, det helamed ett lager av celadon-glasyr – och därpå brändes det.

Motiv som föredrogs var hängpilar, vattenfåglar, flygande tranor mellan böljande skyar samt krysante mum-blommor. Det är särskilt celadon från denna period (1150-1250) som jagas av världens samlare.

Celadon blev nästan uteslutande producerat till det kungliga hovet och det buddistiska templen, där de användes som gravgåvor. Men med Koryo-dynastins fall år 1392 och buddistmens undertryckande upphörde produktionen. Först när japanerna i början av 1900-talet satte igång med arkeologiska utgrävningar i det ockuperade Korea, dök de praktfulla vaserna, skålarna, vinkannorna m.m. i celadon ur glömskan. Utländska samlare och muawwe fick snabbt upp ögonen för de nya skatterna, och en mycket stor del av de konstbaratingen försvann ut ur landet. I åratal har keramikerna försökt att framställa den vackra gröna celadon – men hittills utan framgång.

Mongolstyret

Den siste militärdiktarton mördades år 1258, och därmed var vägen äntligen röjd för fredsförhandligar med mogolerna. De slutade år 1270 och kungen kunde flytta tillbaka till Kaesong.

Nio år senare upprättade mongolerna under Kublai Khan ett kejsardöme i Kina med peking som huvudstad. Samtidigt infördes olika förödmjukande kontrollföreskrifter för Koryo Bl.a. skulle kronprinsen bo i Peking intill det han själv skulle hem för attt bli kung.tvingades att gita sig med en mongolisk prinsessa, som alltså förr eller senare hamnade som drottning i Koryo. En mängs mongoliskt hovfolk följde med henne. Det innebar att möjlighterna för plan lägga uppror mot förtryckarna, utan att dessa uppjagande det, bar i stort sett obefintliga. – Koryo skulle varje år leverera stora gåvor i form av guld, silver, ginseng, hökar sam konstnärer, eunucker och vackra, unga jungfrur.

Omkring mitten av 1300-talet började det ljusna. Mongolstyret i Kina vacklade, och år 1382 proklamerare en kinesisk upprorsgeneral uppträdandet av en ny dynasti, Ming, som höll sig vid makten under de påföljade trehundra åren.

Denna situation utnyttjades av Koryos kung, som avlägsnade civila och m,ilitära ledare, som var satta av mongolerna. Från Kina hade det kommit en ny version av konfucianismen, den s.k. ny-konfucianismen, som under de följande århundradena skulle kolossalt inflytande på koreanernas levnadssätt.

Ny-konfucianerna kritiserade buddisterna, för att de hade alltför stor politisk makt och för de hade dragit in stora landsområden under klostren. Efter århundradens uppgörelse om makten mellan de två religionernas anhängare.

Koryos ödestimma

År 1388 besatte kinesiska styrkor några viktiga befästningar vid Koryos nordgräns, och till och med de pro-kinesiska ämbetsmännen önskade denna irritation avlägsnad.

En här under kommando av general Yi Song-gye skickades norrut, men general Yi hade själv sina tvivel. Han var på det klara med att mongolernas roll var slutspelad, och att det svaga Koryo inte hade stora chanser mot den nya Ming-dynastins armé. Dessutom inlöpte det ständigt meddelande om japanska piratöverfall.

Våldsamma skyfall satte in, det utbröt sjukdomar bland soldaterna och många deserterades. General Yi sände bud till kaesong och bad om tillåtelse att ge upp fällttåget. Han fick avslag.

I denna stund låg Koreas öde i en enda mans hand. Yi kunde välja antingen att angripa kineserna och lida ett oundvikligt nederlag eller att ge upp kampen och dra tillbaka trupperna mot regeringens order. Det sistnämnda skulle naturligtvist betraktas som uppror.

Efter en kort betänketid fattade general Yi denna våta sommar vid Yalu-flodens stränder ett av de mest avgörande besluten i det koreanska folkets historia: Han lät hären vända om och marscherade söderut mot huvudstaden!
Kaesong intogs, och Yi avsatte kungen och lät dennes son tillträda i stället. Han var klok nog att inte utmana överklassen genom att strax utropa sig själv till konung.

Istället började han att ändra maktförhållandena genom att först och främst bryta godsägarnas makt, försvaga buddhisternas och stärka centralregeringen. Koryo-dynastins dagar var räknade.

Yi – dynastin (1392 – 1910)

Efter att ha bytt ut kungen ännu en gång, kände sig general Yi år 1392 nog stark för att ta över tronen och grunda Yi-dynastin. Som skulle komma att regera över Korea i mer än 500 år.

För kung Yi, eller T’aejo (stor förfader) som han kallades senare, gällde det att framstå som landets laglige härskare. En av hans första handlingar var därför att vinna erkännande av den kinesiske kejsaren genom att hylla denne som sin överhärskare, så som Koreas kungar hade gjort i århundraden. Samtidigt bad han kejsaren ge det nya riket ett namn, i det han själv föreslog följande två: Choson = Morgonstillhetens land eller Hwaryong = som var namnet på kung T’aejos födelseort.

Kejsaren valde Choson, eftersom ”det var vackert och förankrat i landets historia” Choson, som låter poetiskt i en utlännings öron, används inte så gärna i Korea idag. Det var nämligen också det namn som den brutala japanska ockupationsmakten senare kallade landet (1910 – 1945), och det väcker därför bittra minnen, i varje fall hos äldre koreaner.

För att sudda ut allt som påminde om den gamla dynastins makt flyttade kung T’aejo år 1394 huvudstaden från Kaesong till en plats vid Han-floden, som hans geomantiker hade kommit fram till En 17,5 km lång stadsmur med fyra huvudportar och fyra mindre byggdes runt den nya huvudstaden, och ett kungligt palats, Kyongbok, uppfördes. Av befästningen är två större stadsportar bevarades. Tong-daemun = Stora Östporten och Nam-dae-mun = Stora Sydporten – naturligtvis kraftigt restatuerade.

Den konfucianiska staden

Den nya dynastin kom att betyda konfucianismens slutliga seger över buddhismen. Som tidigare nämnts kom de två systemen, som i århundraden hade levt i fred med varandra, i öppen strid, när buddhisterna under Koryo-tiden började blanda sig i det politiska livet, och konfucianismen blev alltmer religiös.

Även om kung T’aejo själv var övertygad buddhist, blev det ironiskt nog han, som kom att utdela det avgörande slaget mot munkarnas politiska makt.
Kloster och tempel runt om i landet antingen stängdes eller belades med stora skatter, och en stor del av deras mäktiga jordegendomar drogs in. Munkarna förbjöds att uppehålla sig i huvudstaden, ett slut drag, som fjärmades dem från maktens centrum. Dessa förhållningsregler brydde emellertid inte att buddhismen miste allt inflytande. Flera av de följande kungarna visade sig till och med som mycket ivriga anhängare och lät uppföra tempel till stor irritation för de ledande konfucianerna.

I 500 år behärskade konfucianismens tankar det sociala, politiska och religösa livet i Korea, och att läsa om det koreanska folkets dagliga liv under alla dessa år – Till och med kineserna var förundrande över hur strängt man höll ceremonier och ritualer i Korea.
Det är på goda grunder yi-periodens Korea har fått beteckning: Den konfucianska staten.

Konfucianismen

Det är hopplöst att diskutera om konfucianismen är en religion i vår mening. Bl.a. Hade den ursprungliga konfucianismen, liksom buddhismen ingen gud. Det mest riktiga skulle kanske vara att säga att ”det är ett sätt att leva på”

Konfucius levde i Kina från 551 – 479 f. Kr. På den tiden var förhållandet i landet präglat av kaos och politisk oro, och det var med denna bakgrund som konficius framförande dels sina egna tankar, dels tankar som framförts under århundradena dessförinnan om det ideala samhället. Han var alltså lika mycket en samlande kraft som en förnyare. Han hänvisade särskilt till den lyckliga tid omkring år 1000 f.Kr., då Kina var mäktigt, och kejsaren sam hade all makt, sörjde för att folket levde i fred och välstånd, medan den enskilde var nöjd med den sociala ställningen som vederbörande var född till.

De fem grundläggande förpliktelserna för människorna i det konfucianska samhållet var:

1. Undersåtens trohet mot härskaren
2. Sonens vördnad för fadern
3. hustruns lydnad mot mannen
4. den yngres respekt för den äldre
5. Trofasthet mot ens vänner

Dessa fem förpliktelser har haft omätlig betydelse i Korea och präglar ännu idag koreanens tillvaro trots inflytandet från den västliga kulturen.

Den viktigaste uppgiften för en härskare var att sörja för att varje enskild undersåtar kunde leva i överensstämmelse med sin ställning i samhället, som var totalt mansdominerat. ”Låt härskare vara härskare och undersåte vara undersåte låt fadern vara fadern och sonen vara sonen son” löd det – Konfuianismen var alltså konservativ, reaktionär och samhällsbevarande.

Det lades stor vikt vid ceremonier och ett anständigt uppträdande, och det var strikta ritualer i samband med födsel, bröllop, begravning och inte minst den viktiga förfäderskulten. Därför spelade historieskrivning och studier av forntider en enorm roll o den konfucianska utbildningen.

Den ursprungliga konfucianismen hade, som tidigare nämnts, ingen gud, men Konfucius talade om en opersonlig kraft i naturen. Han kallade den ”himlens vilja” Denna kraft blandade sig inte med människors tillvaro, så länge lag och ordning härskade, och den var för övrigt utanför människornas inflytande, så an kunde inte påverka den genom bön.

På 1100-talet uppstod emellertid den så kallade nykonfucianismen. Den påstod att konfucianismens föreskrifter återspeglade universums natur, vilket medförde att varje försök att ändra på förhållandena i samhället, inbegripet ens egen plats på den sociala rangskalan, var en förbrytelse, inte bar mot samhället, utan också mot himlens vilja!

Och man började till och med att uppföra tempel där konfuciua och hans lärjungar dyrkades som gudar.

De fyra rangklasserna

Befolkningen i Yi-dynastins Korea var indelat i fyra rangklasser:

1. Yangban – överklassen
2. Chungin – medelklassen
3. Sangmin – den vanliga, enkla befolkningen
4. Cho’onmin – underklassen

Yangban – och kungen

Hade all politisk makt. Man hade fötts till att vara yangban, och en yangban fick inte gifta sig med någon från de andra rangklasserna. Det var yangban, som satt på alla de viktigaste posterna inom förvaltningen, och det var yang ban som tillsammans med templen och klostren var de stor jordägarna.
När en yangban blev utnämnd till en hög post i förvaltningen fick han samtidigt ett stycke land att styra över. Det skulle lämnas tillbaka, när han en gång dog. Men under svaga kungar lyckades det ofta för familjerna att behålla det som egendom. På det sättet blev det hela tiden allt mindre jord, som staten kunde fördela. Då antalet yangban steg och teg, och det fanns bara en begränsad mängd ämbeten, så var det grogrund korruption och maktkamp.
Det konfucianska idealet av människan var ”den lärde gentlemannen”, och läraren var en högt aktad person. En civil ämbetsman stod högre anseende än en militär, i det man ”vördade pennan och föraktade svärdet”.

Nyckeln till politisk makt var boklig lärdom och höga examina, De viktigaste ämnena var historia samt kinesiska språket och litteraturen med viken lagd på läsning av de klassiska konfucianska böckerna. Dessutom undervisade det diktkonst, skrivkonst (kalligrafi), medicin m.m.

För att upprätthålla det sociala systemet och säkra yangbans privilegier lagstiftades det olika familjeritualer och ceremonier. Att utföra dessa ritualer på det historiskt korrekta sättet krävde grundliga studier. Det var inte minst tack vare denna kunskap som yangban uppnådde en kolossal makt över de andra klasserna. Ett annat medel var att framhäva de sociala skillnaderna var nedtecknandet av släktböcker, som gav upplysning om den enskildes placering i familjen och klanen.

Chungin – medelklassen

Bestod av ämbetsmän på mindre betydelsefulla poster samt specialister inom juridik, medicin, språk o.s.v., alltså i stort sett motsvarade dem som vi idag kallar akademiker. Försökte folk från de lägre klasserna att klättra uppför rangstegen slutade de gärna som chungin. PÅ det sättet ville yangban försäkra sig om att deras grupp inte ökades underifrån. Efter den japanska ödeläggelsen år 1592 blev det dock omöjligt att köpa sig in i yangban-klassen.

Sangmin – det vanliga, enkla folket
Det omfattade omkring hälften av befolkningen. Huvudparten var bönder, men få ägde sin egen jord. De allra flesta hade bara arrendejord, och de var utestängda även från de lägsta posterna inom förvaltningen. Det var Sangmin, som betalade skatterna, och det var Sangmin, som utförde soldattjänsten och dagsverkena för staten: fästningsbyggen, grävning av bevattningsdiken etc. En mindre grupp var sysselsatt med handel.
Köpmännen var placerade längre än bönderna, eftersom edet enligt konfuciansk tankegång var ovärdigt för en man att sysselsätta sig med att köpa och sälja.

Ch’onmin – är den lägsta samhällsklassen
De var så ringaktade att inte ens de konfucianska reglerna för ceremonier och familjeliv gällde för dem. Den största gruppen var slavar, och dessutom hörde mudanger, kisaenger, trollkarlar och slaktare till denna grupp. Nederst av alla befann sig hundslaktaren! Motviljan mot slaktaren har utan tvivel nära förbindelse med buddhismens förbud mot att döda.

Hideyoshi-invasionen

På slutet av 1500-talet hade en militärdiktator, shogunen Hideyoshi, gripigt makten i japan. Men knappt var detta mål nått förrän en ny plan låg klar: Hideyoshi ville erövra Kina. Ett sändebud kom till Korea för att anhålla om fri genommarsch för de japanska trupperna.

Svaret blev: Nej! Koreas kung erkände ju fortfarande Kinas kejsare som sitt överhuvud. Men Hideyoshi gav inte upp. En här på 150 000 man sändes iväg och gick i land vid Pusan i april 1592. Japanerna marscherade norrut utan att möta nämnvärt motstånd, så koreanerna var helt oförberedda på krig. Två veckor senare var Seoul erövrat, och japanerna fortsatte mor P’yongyang.

Till sjöss var situationen helt annorlunda tack vare amiral Yi sun-shin, Koreas störste sjöhjälte och en av världshistoriens mest berömda amiraler. Kärnan i amiral Yi’s flotta var de så kallade ”sköldpadds-skeppen”, de första järnpansrade skeppen i världen och uppfunna med hjälp av åror och var mycket manöverdugliga.

Varje skepp medförde upp till 26 kanoner, och stäven var formad som ett sköldpaddshuvud. Det innehöll en rökmaskin, som sände ut svavelånga genom skölpaddans mun. Denna rök skulle dölja flottans rörelser. Roddarna satt skyddade under en pansar överdäckning, som var besatt med järnpiggar.

Från och med maj till juli 1592 sänkte Yi’s flotta mer än 250 japanska skepp, som var på väg med nya trupper och förråd till hären. En gång seglade han in till Pusan, där han i ett stort slag ödelade mer än hälften av fiendens skepp.

Krigslyckan vänder

I mellantiden hade kinesiska trupper kommit till koreanerna med hjälp, och runt om i landet växte motståndet. Många av gerillastyrkorna leddes av buddhistmunkarna.

Allt detta tillsammans med Yi’s segrar tvingades japanerna att dra sig tillbaka till de sydliga kuststräckorna. Fredsförhandlingar inleddes, men drog ut på tiden. Ingen av parterna ville ”tappa ansiktet” genom att erkänna ett nederlag.

År 1597 blossade kriget upp på nytt. Hideyoshi sände iväg 100.000 man för att straffa Korea, men denna gång mötte de större motstånd från de koreanska och kinesiska garnisonerna. Invasionen var begränsad till de sydliga provinserna, och japanerna uppträdde med barbarisk grymhet. Hideyoshi befallde att dödade och fångna koreaners avhuggna öron skulle sändas till Japan. Det påstås att 38.000 koreaners öron begravdes i Kyoto!

Inflytelserika män vid hovet avundades amiral Yi han framgångar under krigens första år. Genom förtal lyckades de få kungen att avskeda honom. Men nu då knep, blev han tagen till nåder igen, och ännu en gång gjorde han livet surt för den japanska flottan.

Men en dag i november 1598 hann ödet ifatt honom. Stående i fören på sitt skepp blev han träffad av en kula och dödad. Två månader tidigare hade Hideyoshi dött, och japanerna började dra tillbaka sina trupper, lämnade efter sig ett totalt ödelagd Korea.

Otaliga byggnadsverk och monument, särskilt från Silla-tiden, hade jämnats med marken, Kyongbok-palatset i Seoul hade bränts ner till grunden. Det finns idag praktiskt taget inga träbyggnader från tiden före 1592 i Korea. Tusentals sällsynta böcker och dokument hade blivit lågornas byte. Det innebar att hela administrationen bl.a. för indrivning av skatter hade brutit samman.

I några av de viktigaste jordbruksområdena hade arealen av brukad jord minskat till 1/6 av vad som funnits innan krigen.
Japanerna inhöstade däremot flera fördelar. Duktiga koreanska krukmakare fördes som fångar till Japan, där de bidrog till att göra japansk keramik känd över hela världen, och de vackra bronsklockor från Koryo-tiden hänger idag i de japanska templen, där de skattas högt. Men i Korea härskade det ända fram i vår tid ett djupt hat till japanerna, som mer så stor grymhet hade ödelagt landet.

Yi-dynastins sista dagar

Efter segern över Kina uppträdde japanerna som Koreas härskare. De tvingades igenom några av de reformer, som Tonghak hade krävt: de fyra rangklasserna och slaveriet upphävdes, änkor fick gärna gifta om sig en andra gång m.m.

T’aewongun, som natuligtvis inte var särskilt begeistrad över de nya reformerna, avsattes, och då japanerna greps av misstankar om att drottningen Min planlade en motkupp, lät de mörda henne på ett mycket brutalt sätt i oktober 1895.
Men år 1896 var det för en gång skull japanernas tur att bli obehagligt överraskade!

Kung Kojon, vilken som landet laglige ledare skulle skriva under alla nya lagar, sökte sin tillflykt på den ryska ambassaden!
Ett hårt slag för japanerna, som inte nu längre kunde tvinga igenom sona reformer. Ryssarna lovade kungen beskydd, och japanerna fick finna sig i situationen. De vågade ännu inte gå i krig mot en europeisk stormakt.

År 1897 kände sig kung Kojong så trygg att han tordes lämna ambassaden, men han uppehöll sig för säkerhetens skulle i det närliggande Toksu-palatset. Samma år lät han kröna sig till kejsare, en titel som skulle upplysa om att Korea nu var oberoende av både Kina och Japan. Landets namn ändrandets från Choson till Taehan Cheguk = det största Han-kejsarriket (tae = stor, guk = rike)

Men japanerna vände tillbaka. År 1904 angrep de och övervann den ryska flottan vid Port Arthur, och vid freden 1905 stod Ryssland som förloraren, Segrarens pris var – Korea!

Japan skötte nu Koreas alla utrikespolitiska förhandlingar, och en japansk generalguvernör utnämndes. Koreanerna kämpade en förtvivlad kamp för att slippa ur strupgreppet. Kejsar Kojong försökte 1905 förgäves anropa västmakterna om hjälp. Det gjorde japanerna så rasade att de avsatte honom, och i stället satte de på tronen hans son, den obegåvade och hjälplöse Sunjong (1907 – 1910) Han blev Yi-dynastins sista härskare.

År 1909 mördade en ung korean den japanska generalguvernör, och året efter bekände japanerna omsider färg:

Koreas kejsare fick i framtiden bara kalla sig kung, en japansk generalguvernör, som enbart skulle vara ansvarig inför regeringen i Japan, skulle styra Korea, och landets namn skulle återigen vara Choson

Trots många nederlag genom tiderna hade koreanerna aldrig förlorat sin självständighet så fullständigt, som de nu gjorde till japanerna. Det värsta var nästan att det hade skett utan någon egentlig kamp. Den nationella stoltheten hade lidit en allvarlig knäck: Man hade tappat ansiktet!

 

 

 

KLUBBAR SVERIGE :

»
Örebro Martial Art Sport Center

» Västerås Martial Arts Förening

» Lidköping Martial Art

» Åkers Styckesbruk Martial Arts Förening

» Askersund Moodowon

» Kumla Moodowon

» Hallsberg Moodowon

» Hasselfors Moodowon

» Laxå Moodowon

» Kristinehamn Moodowon

» Karlstad Samurang

» Stockholm Moodowon

» Nyköping Moodowon

KLUBBAR ÖVRIGA NORDEN:

» Finland Moodowon

» Norge Moodowon